Rädslan är nog människans största fiende. Att veta att en dag kanske man mister någon och man vet att den dagen kommer man inte kunna finna några ord för vad man ska säga, göra eller hur man ska ta sig igenom det. Att man först börjar inse när personen är borta hur viktig den varit för en och man börjar först då inse allt man inte vågade säga/göra. Att ta vara på livet och dagen som det är, är nog de bästa man kan göra. Återblicka på minnena och inse att de inte kommer upplevas igen. Men däremot kan de spelas upp i ditt huvud flera tusen gånger bara för att det är meningen att du ska komma ihåg minnena.

Jag vet att jag skriver massa sjuka saker nu på bloggen men egentligen vad ska man skriva? Jag har stora funderingar på att bara lägga ner den men ändå är det nått som håller en fast vid att skriva. Nåväl vi får helt enkelt se hur framtiden för denna blogg ser ut senare i nått annat kapitel av mitt liv.