då sitter man i bilen på väg hem ifrån begravningen. måste erkänna att de var lite tungt men började inte gråta som tur var.. eftersom jag inte ville gråta när jag är med min familj och de var ju som pappas kompis men efyer att man började tänka på när han alltid kom till stugan när vi var där så kan man ju inte göra så mycket mer än att börja vara på g att gråta eftersom man kom på att man inte kommer kunna se han skratta eller att man inte kommer kunna spela 500 med han å han fuskade som varje gång. de fanns stunder som man inte glömmer den där lilla vithåriga, roliga Harry! vill bara säga Vila i frid nu, du var älskad å saknad!